Offentliga upphandlingar i Sverige

Sverige har ingen enda statlig annonsportal, utan ett system med registrerade annonsdatabaser där varje upphandlande myndighet publicerar sina annonser i någon av de godkända databaserna, exempelvis Mercell TendSign, Visma Opic eller e-Avrop. Konkurrensverket är tillsynsmyndighet och för registret över godkända annonsdatabaser, medan Upphandlingsmyndigheten är den nationella stödmyndigheten som tar fram vägledningar, hållbarhetskriterier och mallar för både köpare och leverantörer. Regelverket bygger på lagen om offentlig upphandling (LOU), med särskilda lagar för försörjningssektorerna och för koncessioner. De största köparna är kommuner och regioner – regionerna ansvarar bland annat för hälso- och sjukvården och därmed för omfattande inköp av läkemedel, medicinteknik, bemanning och drift – följt av statliga myndigheter och kommunala bolag. Kammarkollegiet upphandlar statliga ramavtal som andra myndigheter kan avropa från, och ramavtal är över huvud taget en dominerande avtalsform på den svenska marknaden. Processen är i praktiken helt digitaliserad: annonsering, frågor och svar samt anbudsinlämning sker elektroniskt i upphandlingsverktygen, och ESPD används som preliminärt egenförsäkran om leverantörens lämplighet. Hållbarhetskrav, arbetsrättsliga villkor och funktionskrav är vanliga inslag, och tilldelning sker ofta enligt bästa förhållandet mellan pris och kvalitet snarare än enbart lägsta pris. Eftersom annonserna är spridda över flera databaser är hela marknaden svår att bevaka manuellt, vilket gör samlad bevakning särskilt värdefull för svenska anbudsgivare.